Blog

Innan mörkret faller tar jag en sista titt på korna. Jo, Pinnie är på väg att kalva. Men något är fel! När hon lägger sig ner för sjunde gången kommer jag åt att känna i slidan och där är en svans. Inte bra. Ringer veterinärjouren, som kommer på stört.

Nu är det mörkt och vi har bundit fast kon i traktorn och i skenet av Ladan Nivas lyktor förlöser veterinären kossan. Han ser till att bakbenen kommer först och vi får ta till kedjor, eftersom kossan är så matt att hon inte orkar krysta ut kalven sjäv. Ut kommer en liten kviga, men mamma ko är så skärrad efter allt stohej så hon springer iväg och kalven blir liggande i mörkret. Det regnar till råga på allt. Stackars lilla kalv.

Jag gnuggar kalven i över en timme och ropar på korna. Men de kommer inte fram till kalven. Strax efter elva går jag in och hoppas på att mamma ko ska ta hand om sin kalv.

Upp klockan fem. Kalven ligger nästan livlös i regnet på en åker för sig själv.

Jag bär hem kalven och tar in henne i tamburen. Gnuggar och torkar henne. Tar till hårtorken för att värma henne försiktigt. Efter ett tag piggnar hon till. Hon får lilte kalvvälling.

Vimsan kommer och undrar vad jag har tagit in i hallen? "Det är bara en liten kalv", säger jag. Men Vimsan är skeptisk och vänder.

Efter ett par timmar tar jag ut kalven och lägger henne i lösdriften. Jan och jag får in mamman i lösdriften och stänger till med rejäla grindar. Nu håller vi tummarna och hoppas att mamma ko ska ta till sig kalven

Kalven är pigg, men verkar ändå inte helt ok. Hon har svårt att stå och strax ser jag att hon viker bakbenens klövar under sig.

Ringer veterinären och får rådet att spjäla benen försiktigt. Hon måste sätta ner tån om hon ska kunna gå ordenligt.

Vad ska kalven heta? Rumpan-Stumpan? Fighter? Survivor?

För över tio år sedan hade vi en liknande kalvning och det var samma veterinär då som nu. Då var det Brora som fick Dimple.