Svimmade
Som vi ofta gör, tog vi en tur på "Gubbarnas". En av ridvägarna var blöt och geggig, varvid Jarpur fick välja väg själv. Han smög upp utmed kanten, intill skogen och där stack en armtjock gren ut precis i knähöjd med mig. Aj, jag rider rätt in i grenen och det gör fruktansvärt ont. Förmodligen träffade grenen en nerv. Jag hänger över Jarput och ber Christina och Cecilia stanna så att jag kan hämta andan. Vi fortsätter i sakta mak, men snart vet jag inte var jag är eller vad jag gör.
Det är suddigt, som att titta genom ett immigt fönster.
Helt utan jag har fattat någonting står Cecilia på backen, håller mig kvar i sadeln och talar i telefon. Christina står bredvid och håller hästarna. Det visade sig att jag svimmade på Jarpur och Christina fick tag i mig så att jag inte föll av. Cecilia talar med larmtjänst och vill att jag ska bli hämtad med ambulans. Sakta men säkert kommer jag dock till sans, ser mig omkring, får tala med larmoperatören och vi kommer fram till att jag ska ta mig hem. Blir det värre får jag ringa på nytt.
Hästarna lunkar hem med oss och jag piggnar till allt mer och känner mig helt återställd när vi väl är hemma igen. Jag tar det lugnt resten av dagen och tackar min lyckliga stjärna att jag hade sällskap med två rådiga och omtänksamma ryttare.
2022 01 15
